Jag ser fram emot att ta farväl av detta året. Detta året har varit ett riktigt tufft år för mig, både fysiskt & psykiskt. Trycket och efterfrågan har blivit riktigt stor på snäll hantering och det glädjer mig!
För tio år sedan var det inte många som tänkte att man kunde göra klippning till en rolig eller trevlig upplevelse för hunden, eller katten för den delen. Men sedan jag startade pekar trenden spikrakt uppåt och det värmer hela min själ, hundfrisöryrket håller på att förändras till det bättre – sakta men säkert!
Men som enskild firma, som endast en frisör är det svårt att ta emot alla förfrågningar. Därför har jag fått sänka tempot och börja rå om mig själv för att inte bränna ut mig i båda ändar. Misströsta inte! I april 2022 startar ett nytt spännande kapitel för företaget och ni kommer älska förändringen, det kan jag garantera er.

En annan anledning till att året har varit tufft är för att från januari till december har det varit många farväl, minst ett varje månad. Jag har aldrig varit med om något liknande. Både tvåbenta och fyrbenta har gått bort under året, det har fällts många tårar och halsgropen har värkt. Detta är anledningen till att bloggen stått still väldigt länge, jag har varit känslomässigt slutkörd. Sorgen värker för alla och jag sänder er alla mina tankar & kondoleanser!
Som ni säkert vet har även min egna följeslagare gått vidare över regnbågen, i augusti traskade Abbe vidare.
Att en hund kan bli SÅ viktig för en är nästan obegripligt, han var min trygga punkt, min jordande vän som alltid såg efter mig och jag såg alltid efter honom. Vi fick en fantastisk sommar ihop, det var kämpigt för honom – det såg jag, men han höll alltid ett gott humör och han älskade att han fick vara med. Men återgången till arbetet efter semestern behövde han inte, där tog krafterna slut.

Jag har velat skriva detta länge men det har inte gått, jag har tänkt att vårt avslut säkert kan hjälpa någon mer. Det har bara gjort för ont att ta upp det, därför har det dröjt.

Abbe var sjukligt rädd för veterinärer & kliniker, många veterinärer var rädda för honom p.g.a. cockerns historia med några aggressiva individer under 80-90talet, men han gjorde aldrig något. Han visade aldrig något mer än att han darrade sjukligt mycket. Vi besökte många kliniker för att hitta en som kunde klicka med honom och förstå hans problem, det gjorde vi till sist. En fantastisk klinik som var ödmjuk och tillmötesgående, han älskade sin nya veterinär. Men så fick vi en annan veterinär på samma klinik som var så burdus att han tömde sina analsäckar i ren rädsla. Det gick inte att träna honom tillbaka den kliniken igen tyvärr. Den sista kliniken vi besökte i hans liv var bra, det hade kunnat bli bra, men vid denna tiden var han i så mycket smärta att han för första gången visade att han kunde göra någon illa. Det var typ någonstans här som beslutet började formas. Om han inte lät oss hjälpa honom så kunde vi inte göra mer.
Jag grät. Det gick inte att säga orden, jag kan fortfarande inte säga ordet som börjar på ”A” och betyder slutet för ett djur. Så jag mailade veterinären och frågade om hon kunde hjälpa honom över regnbågen, men inte på klinik utan på en plats Abbe gillade. Hon sa ja.
En vacker augustimorgon packade vi in båda hundarna och åkte till sjön. Solen sken och jag insöp varje detalj den morgonen: det doftade gott och hundarna var på gott humör, daggen blötte deras tassar och ankorna vilade i vassen.
Vi gick en tur runt sjön, husse gömde sig i buskarna så hundarna fick leta upp honom. Abbe letade efter ankorna, svalkade sig i sjön och veterinären kom när vi satt oss i sanden. Han tänkte inte så mycket på henne, jag vill tro att han struntade rätt stort i henne men utan rädsla. När han satt hos mig fick han sin första spruta och blev vinglig, la sig hos husse. Det hela gick väldigt lugnt till, riktigt fint och rofyllt. Jag är övertygad om att det här var det sista fina jag kunde ge honom. Han var lycklig, tillfreds och utan rädslor till hans sista andetag. Det förtjänade Abbe.

Med detta vill jag tala om och upplysa om att det finns möjligheter till alternativa avslut.
För oss kändes det inte rätt att släpa Abbe in, livrädd, på en klinik. Det hela kostade oss lite extra för att veterinären skulle komma till sjön som Abbe älskade. För oss var det värt det.

Farväl 2021, välkommen 2022!