Morr är bra!

Fastän att jag försöker att inte ge mig in i diskussioner på facebook så hamnade jag i en häromdagen. Det var en som bad om hjälp för hennes valp visade resursförsvar, d.v.s att den försvarade vad den tyckte var dens. Exempelvis ben, mat, leksaker eller något den hittat under en promenad. Oron från ägaren var även att hon har barn och blev nervös när hunden visade sig ”aggressiv”.
Förståeligt, och en väldigt bra fråga. Jag kunde dock inte sitta på mina händer längre och hålla tyst utan inledde mitt svar med att morr är bra, eftersom det ger dig information och är en varning innan ett bett. Vi får aldrig fya bort ett morr.

Detta blev en vild diskussion som jag inte hade räknat med, inte att den skulle röra upp så mycket känslor och gammalt tänk med utropstecken och höga växlar från andra medlemmar.
Detta är varför jag försöker vara tyst på facebook, för hätska diskussioner leder inte till något, mer än otrevliga svar. Men det gav mig idén till att skriva om morr & min syn på det.

Om en hund morrar har den redan visat flera andra signaler, som t.ex:

• Öronen bakåt
• Spänd muskulatur
• Spänd blick
• Lågt huvud
• Lyft läpp
• Slick om nosen, antagligen flera gånger med mellanrum

Dessa kallas för tysta signaler och efter några långa sekunder i den situationen borde en människa känna spänningen innan morret ens kommer. Beroende på hundens erfarenheter, ev. dåliga erfarenheter av att inte ha blivit lyssnad på så minskar längden på stubinen och antal varningar. Ignorerar vi morr, eller fyar bort det, så har vi ”bara” tysta signaler kvar som varningar att hunden inte klarar av situationen som uppstått och det är då bett kommer ”från ingenstans”.
Bett kallar jag för utropstecken och stora bokstäver, eftersom hunden redan pratat med oss lugnt & sansat, försökt tala om för oss vad den anser om situationen och bett oss om att backa, kan vi inte föra en sansad konversation utan bara bestämmer att ”jag har rätt och du fel” så måste den som inte blir hörd till sist skrika. Oavsett om det är mellan två människor eller mellan hund & människa så är konflikter aldrig vackra.

Morr är därför bra, enligt mig det är en varning, ett rött kort. Skulle du dessutom ha ryggen till din hund i en situation så hör du åtminstone morret och får en chans att rädda din hund ur en jobbig sits.

Har hunden ett ben så är det dens ben och du har ingen rätt att bara ta det ur käftarna på den, i alla fall om vi går efter djurens lag. Är du i munnen och rotar, eller vid maten och rotar, så trotsar du lagen och får räkna med ett rött kort.
Vissa hundar är helt chill med att ägaren tar ben eller sticker ner sin hand i matskålen under tiden hunden äter, men detta beror på tillit och träning.

I mitt arbete som hundfrisör lyssnar jag alltid på signalerna hunden ger till mig. Från att hunden vänder sig om när jag berör ett område till en nosslick. En vändning bakåt när jag t.ex. berör ryggen kan tyda på att området är ömt och då måste jag bli ännu mer försiktig när jag klipper där. Ibland kommer det in så pass traumatiserade hundar som inte blivit lyssnade på hos sina tidigare frisörer att de ens knappt ger tysta signaler, eller att signalerna är så små/snabba att jag inte hinner förstå. Svaret får då aldrig bli munkorg och att vi struntar i hundens reaktioner. Det är inte så vi tränar eller hjälper en hund till att acceptera klippning.

Jag har själv, när jag började mitt hundägarskap för längesedan, provat bestraffningsmetoder och att kräva ”min rätt” som människa och hundens underkastelse. Det är, förlåt mitt språk, skit. Ren skit.
Det skapar sprickor i tilliten, osäkerhet hos hunden och för med sig problembeteenden i andra situationer.
Min första hund t.ex. älskade pinnar, verkligen Ä L S K A D E pinnar. Hittade hon en med perfekt tuggmotstånd, lagom med bark och underbar konsistens så ville hon ha med den hem. Hon hade liksom hittat den finaste pinnen för dagen och tänkte inte släppa den, även om vi skulle gå in och hon skulle knata fem trappor upp till vår lägenhet där jag absolut inte ville pinnar.
Det fanns inte en chans att jag fick ta den ur munnen på henne, hon sa inget – hon morrade inte mot mig, men hon låste sina käkar. Jag försökte med allt. Kräva pinnen, bända loss den, lägga henne på sidan, vänta ut henne. Vi kunde sitta 45 min utanför trapphuset tills jag fick ge upp. Hade jag istället varit trevlig och jobbat med henne så hade det gått mycket lättare. Relation och tillit är allt.
Hon kunde bitas i situationer med andra – utan ett morr, hon tyckte inte om hundmöten och hade många arga åsikter om mycket, samtidigt som hon var helt fantastisk när det bara var hon & jag.
Jag slår fortfarande hårt på mig själv för att mina hundtränaridoler kom från tv-rutan, för att jag lyssnade på prat om dominans och vad som är ”rätt” i hur en hund ska bete sig. Aldrig gick metoderna ut på att arbeta med hunden eller att lyssna på hunden, eller att göra det lätt för hunden att göra rätt. Den skulle bara foga sig och jag skulle bestämma. Det gör mig ont att se att det fortsätter i tv-rutan för andra nyblivna hundägare, att det inte är hundexperter som arbetar reko eller schysst, att det fortfarande heter att hunden ska lyda och göra som vi vill.

Du som söker uppdaterat och kunnigt hundfolk och som arbetar med hunden tycker jag ska kolla in Sveriges Hundföretagare och söka upp vilka som finns i din omnejd.